glittramer

Det är det som förstör. Denna dumma jobbiga förväntan, men ändå den man blir som mest upprymd av, det är alltid den som förstör det man har sett fram emot. Man har i princip alltid för höga förväntingar på saker och ting. Man vet att något ska hända på kvällen, man ska bort, på fest, va med någon eller liknande, och man ser fram emot det över-mycket och har stora förväntningar på hur bra det ska bli. Men när saken väl händer, då har man förväntat sig för mycket, blir besviken, och kan inte ta vara på det som är. Det är så dåligt, och så tråkigt! Varför blir det alltid så.. Man är så upprymd först, och har tankarna fulla med förväntan, men sen när man gör det man sett fram emot, då är man bara besviken hela tiden över att det inte va som man tänkt sig, och man tar inte vara på det man har. Usch, jag blir arg över att det är så. Över att man själv är så.. Över att allt blir så jävla fel hela tiden. Man ska bara se fram emot det, i lagom mängd, i normal mängd, inte ha skyhöga förväntingar på att det här kommer bli världens bästa kväll eller stund. Det ÄR ju världens bästa kväll eller stund, bara det att om man hade tagit bort de där ÄNNU högre förväntingarna hade man förstått det också..