glittramer

Mobbning förekommer så lätt, över allt, där man minst kan tänka sig och där man mest kan. Det kan handla om utfrysning, ibland inte ens medvetet, eller massa skitsnack (som man inte ens har någon fakta baserat på) osv. Jag kommer på mig själv att göra det. Man tar för givet att vissa är knäppa och nördiga och inte kan vara med en, utan att ens känna personen. Förstå hur det känns.. Att bli dömd direkt, utan att knappt ha öppnat munnen. Det finns så mycket sådant i skolorna och gymnasiet så det är inte klokt. Tänk att ha gått i en klass ett halvår, och man känner fortfarande ingen särskilt bra. För alla dömer ut en direkt utan att ens försökt prata med en. Det bildas alltid massa gäng och nivåer i skolan. Jag trodde att gymnasiet var mer jämställt, att folk var med alla, hade växt upp lite. Men det var tydligen fel. Det är visserligen ingen öppen mobbning som finns, men just det där med utfrysningn och skitsnack är med överallt. OKej, har man försökt prata med alla, och vissa visar sig inte försöka att kommunicera ett piss tillbaka, då får väl personen skylla sig själv. Men man måste ge alla en chans, och sen är det upp till personen att ta vara på den och göra något bra. 
           Jag lyssnade på ett radioprogram idag också. Det handlade om en kille som var 17 år och bög. Han har varit mobbad hela sin skoltid, och i gymnaiset slutade det med att en lärare ringde hem till honom och sa; kom inte till skolan, det är folk som vill döda dig! Alla vet vem han är (bögen) i den stad han bor, men han känner knappt nån. Förstå hur ensam man måste känna sig. Hur livet bara rinner ifrån en. Hur man inte kan ta vara på det. Tänk efter själva nu, utan att man tänker på det så snackar man skit, man dömer folk utan att känna dem. Man gör det utan att tänka. Det är sjukt, hemskt och man borde tänka på sånt. Man borde sätta sig in i en sån persons vardag, som utfryst och dömd, då förstår man hur jävligt det måste kännas.
          Det här är så mycket enklare sagt än gjort. Man måste vara stark själv, våga stå upp för att alla ska få en chans att visa vem dom är. För det mesta är man för svag, vågar inte säga emot kompisgänget, och man gör ingenting. Man låter allt rulla på, glömma andra,  bara  man själv har det bra. Jag lovar att man känner sig dubbelt så bra om man pratar med den man aldrig skulle prata med "i vanliga fall", som ingen annan pratar med. Får man skit för det av "kompisgänget" och skitsnack börjar, då är det DOM det är nåt stort fel på. Om alla bara skulle tänka lite mer på det här skulle folk nog inte må lika dåligt, och pina sig igenom sin skoltid..

När jag läste om alla kravaller i Köpenhamn, kommer man automatiskt att tänka på alla fotbolls-"supportrar". I själva verket är de huliganer i högsta grad som endast går på matcher eller liknande för att slåss och förstöra. Hur kul kan det bli? Snacka om att smutskasta sitt lag, och sig själv. Snacka om att ge samhället och fotbollsklubbarna sjuka extra kostnader för förstörelse, som man lika bra skulle  vara utan. Sporten har blivit för seriös. Domare får flaskor i huvudet när de dömer, i vissa länder dödar man t.om. spelare eller domare om det gjort bort sig, och nu börjar man slåss. Vad har SUPPORTRARNA med själva fotbollen att göra. Visst, de hejar på sitt lag. Men huliganer kommer till matcherna för att slå ner andra supportar. Lite mer fokus på sporten kanske vore  normalt. Man får avbryta matcher, spelare och domare blir skadade och hotade, arenorna förstörs, klubbarna får stå för extrema kostnader, lagen får spela inför tomma läktare och ibland t.om. avstängda. Allt därför några dumhuven inte har fattat grejen med att gå på FOTBOLLS-match. Man kollar på FOTBOLL, som namnet säger. De får jättegärna slåss, men måste man göra det på allmänna fotbollsmatcher? Det är väl bättre att ta det på nån enskild jävla bakgård om det nu är så jäkla viktigt att slå ner folk, och med folk som är MED på det. Under fotbollsmatcherna blir oskyldiga människor skadade, och poliser därtill. Det är ju kul att polisen får något att göra, men det här är extremt. För några år sedan spelade Djurgården- Hammarby (eller om det var AIK) och förberedelserna var helt extrema för att undgå slagsmål. Vid matchens slut eskorterade man det ena lagets supportrar (huliganer) till en speciell nergång till tunnelbanan, medan de andra laget fick vänta i en speciell "bur" som deras läktare var inhägnad i. Supportrarna i "buren" blev helt galna, och börja slänga sig mot stålställningen som omringade läktaren, och fick den tillslut att rasa. De kom i fatt de andra eskorterande poliserna och supportrarna och tumult utbröt. Flera poliser och polishästar blev skadad, och självklart dessutom supportrar för lagen. Herregud, skaffa ett liv! Snart kommer fotbollen vara helt inför tomma läktare på små grusplaner någonstans där ingen känner till. Hela samhället blir liksom indragna i denna smörja av våld och brott som begås, för ingen nytta. Varför ska VI ta ansvar för några sjukt störda övervåldsamma människor som vill slåss? Fan, gå och slåss någon annan stans, eller LÄGG NER!

De två bussarna som krockade utanför Uppsala idag, det är ett hemskt, men bra, exempel på hur livet kan ändras på två röda sekunder. 6 stycken dog, och flera är svårt skadade. Folk i bussarna var påväg till jobbet, en helt vanlig morgon. Tänk er varje morgon när ni går hemifrån, allt är frid och fröjd. Men så tar livet slut, en helt vanlig skoldag. Avståndet mellan livet och döden är mindre än man tror.. "Man ska aldrig skiljas osams" sa min gamla engelskalärare en gång, och det är så sant. Tänk för de anhöriga till de döda, om de hade skiljts arga på varandra på morgonen. De har ingen chans att reda ut det. Personen i fråga dog, och ni var osams. Hur lever man vidare med det, att inte ha sagt, upplyst henne, om hur mycket hon betyder för dig. Se till att aldrig skiljas arga på varandra, det har jag börjat tänka på sen hon sa det, och säg inte Hejdå, säg Vi ses! Och en än gång, berätta för era nära hur mycket de betyder för dig! Man vet aldrig när livet kan vända..

inget slår att se ROSA- the movie TVÅ gånger på bio.. haha sköning sophie.

IDag fick jag reda på att Carro inte läser min blogg för att jag inte nämnt hennes namn någon gång här.
Därför, Carro, ska du veta att jag har inte glömt dig. Och jaghar inte glömt någon annan heller, bara för att jag inte nämnt erat namn.

Förövrigt läste jag om några som blev kära genom att spela WoW i tidningen idag. Dom är gifta nu, och ska spela WoW denna dag (alla hjärtans dag, för dom utan kalender) för att fira. Det ... kan man ju också göra.

Alla hjärtans dag är rätt knäpp. Men ändå en bra anledning att få va med sin plutt. eller med sin bästis. eller flirta lite. utan att behöva känna skuld för att man inte typ pluggar eller nåt sånt lustigt.

Jag <3 geléhjärtan idag. och alla andra imorgon.

(denna text var tillägnad dom som känner sig bortglömda i min blogg, även fast dom verkligen inte är det, bara för att jag inte nämnt era namn. ni är pluttiga alla jag känner.)

Steg upp på morgonen, innan min dag var riktigt vaken.. mmm, vilken härlig dag[...]
(summer is in the air. inte sant?!)